|
Typografi är läran om bokstavsformerna och deras användning. Typografi och bild är de viktigaste delarna i grafisk kommunikation, det är så vi kan kommunicera eller överföra budskapet. Det finns oändliga möjligheter att kombinera ord och bild på olika sätt. Vilket sätt som är lämpligast avgörs av sammanhang och budskap.
Vi kan dela in typografin i två olika sätt att använda typografin på. Vi skiljer på osynlig och synlig typografi. Exempel på osynlig typografi kan vara en boksida, tidskrift eller i andra sammanhang där man inte vill att utförandet skall ta uppmärksamheten ifrån innehållet. Den typen av typografi skall underlätta för läsaren att ta del av texten. Den synliga typografin arbetar istället med att förstärka budskapet och innehållet genom olika färger och kraftiga stora bokstäver som arrangeras på ett iögonfallande sätt. Det kan vara i en annons, serietidning med sina markeringar i texten, eller annat sammanhang där man vill förstärka eller dra till sig uppmärksamheten. Teckensnitt Ett teckensnitt består av ett komplett alfabet med bokstäver, siffror och tecken i ett gemensamt genomförande. Gemener (små bokstäver), Versaler (stora bokstäver), Kapitäler (versaler men i samma x-höjd som gemener; används för att markera ord eller förkortningar i löpande text för att inte avvika för mycket ifrån texten och därmed stanna upp läsandet), Siffror (både för löpande text och tabeller), olika former av tecken som används i en text. Val av teckensnitt Vid val av teckensnitt bör man ta hänsyn till läsbarheten och kongenialiteten (att passa sammanhanget). Läsbarheten påverkas av vilket teckensnitt vi väljer. Ett teckensnitt som vi är vana att läsa ökar läsbarheten. Papprets karaktär påverkar hur typsnittet gör sig t.ex. ett ojämnt papper kräver ett tjockare typsnitt för att inte vissa delar av bokstäverna ska falla bort vid tryckningen eller att skuggorna som eventuellt bildas i skrovligheten ska förväxlas med strecken som bokstäverna utgörs av. Kongenialiteten handlar om vilket budskap olika typer av typsnitt förmedlar eller utstrålar och i vilken situation eller sammanhang de passar bäst. Där är mottagarens erfarenhet och värderingar viktiga aspekter att ta hänsyn till när man väljer teckensnitt. Det finns olika familjer av typsnitt. De vanligaste tillhör familjerna Antikvor och Sanserifer. Teckensnittsfamiljer Antikvorna har serifer eller klackar och utförandet varierar mellan tjocka grundstreck och tunna hårstreck. Används till löpande text där stor läsbarhet önskas. Genom sin variation av strecken (ansvällningarna) får bokstäverna en större enskild karaktär. Seriferna binder samman bokstäverna och ger raderna en slags linje eller räls som hjälper läsaren fram genom texten och raderna.
Linjärer, även kallade Sanserifer, har kraftfullare konstruktion och varierar inte i tjocklek på samma sätt som Antikvorna och saknar seriffer. De har en sämre enskild karaktär och passar bäst som rubriker eller kortare text. De kan vara lättare att läsa än Antikvorna i sammanhang där man ser dem på avstånd, t.ex. skyltar och affischer.
Man skiljer på öppna och slutna Linjärer. De slutna har en inåtvänd rörelseriktning som gör dem svårlästa då den rörelsen stannar upp läsningen. De öppna är lättare att läsa då rörelseriktningen leder läsaren fram genom texten. Mekaner togs fram under 1800-talet och är vanliga i t.ex. affischsammanhang. Skulle kunna beskrivas som Linjärer med seriffer.
Skripter har karaktären av handskrift. Används i speciella sammanhang som t.ex. menyer, inbjudningskort. När man kanske vill ha en elegant eller personlig prägel på texten.
Fantasistilar är annorlunda teckensnitt som används i mycket speciella sammanhang t.ex. för en logotyp eller ett varumärke.
Skärmteckensnitt är framtagna för att passa datorskärmens speciella förutsättningar. Skärmens lysande bakgrund kräver kraftfulla teckensnitt som är lätta att läsa i det sammanhanget.
Typografering
Läsbarhet När man bestämmer vilket typsnitt som ska användas avgör sammanhanget och typograferingen ska bidra till att göra texten lätt att läsa. Till en längre löpande text lämpar sig antikvorna bäst då de med sin större variation gör det lättare för läsaren att uppfatta orden. En variation av gemener och versaler som normalt utgör en vanlig löpande text ökar också variationen. Då vi läser ett ord eller en text läser vi inte bokstav för bokstav utan ögonen sätter ihop dem till bilder av ord – ordbilder. Eftersom vi bara ser tydligt när ögonen är stilla är det viktigt att det är lätt att förflytta ögonen längs med raderna. Vid varje stopp uppfattar vi det fixerade ordet och de omgivande orden som ordbilder. Ögonens rörelse och stopp genom texten kallas för saccadiska rörelser. Det är denna rörelse genom texten som skall underlättas för att öka läsbarheten. Antikvornas seriffer hjälper inte bara till att binda samman bokstäverna till ordbilder utan de bildar en ”räls” som underlättar för läsaren att följa raderna. |
|
Bokstavsstorlek
Bokstävernas storlek eller teckengraden påverkar också läsbarheten. Måttet för teckengraden anges i mm eller punkter. En punkt (p) är 0,376 mm. En normal bokstavshöjd brukar ligga kring 10-12 punkter för en vanlig löpande text (brödtext). Texten delar man in i rubriker, mellanrubriker och brödtext. För att bestämma förhållandet mellan teckengraden för de olika delarna brukar man utgå från det gyllene snittet som är ett gammalt matematiskt sätt att skapa relationer mellan olika mått. Inom matematiken och geometrin har man kommit fram till detta tal som man menar representerar ett harmoniskt storleksförhållande. Förenklat kan man säga att något (t.ex. storleken på en brödtext förhåller sig till mellanrubriken utifrån sin storlek gånger 1,6 (t.ex. en brödtext på 10 punkter x 1,6 = 16 punkter för mellanrubriken, 16 x 1,6 = 25,6 punkter för rubriken) eller 0,6 för ett fallande storleksförhållande. Man kan också skriva ut proportionerna som 3:5:8:13:21:34 osv. (varje nytt tal som läggs till är summan av de två föregående). Radavstånd och radlängd
Avståndet mellan raderna påverkar också läsbarheten. Radavståndet anges i ett mått som kallas kägel. T.ex. förhållandet 10/12 innebär att teckengraden är 10 punkter och avståndet mellan radernas baslinjer (kägeln) är 12 punkter, dvs. 2 punkters luft mellan raderna. Allmänt anses 1 eller 2 punkters större kägel än teckengrad som ett normalt radavstånd och främjar läsbarheten. Då det gäller längden på raderna – spaltbredden eller satsbredden – så är en vanlig regel att den bör vara mellan 55 och 65 nedslag (samtliga bokstäver, tecken och ordmellanrum räknas). En längre rad försvårar för läsaren att hitta tillbaka till nästa rads början. En kortare kan skapa ett hackigt eller hoppigt intryck för läsaren, det kan dessutom skapa stora mellanrum mellan orden, särskilt om texten marginaljusteras. För stora ordmellanrum gör att ögat hoppar mellan raderna istället för att följa dem. Spaltarrangemang Hur man arrangerar texten i spalter och hur man justerar den beror på vad man vill åstadkomma och i vilket sammanhang texten ingår. Det som påverkar valet kan vara krav på läsbarhet, önskad typografisk form, själva budskapet etc. De olika sätten att justera en text är: Vänsterställd jämn vänsterkant och ojämn högerkant. Lämpar sig bra vid liten satsbredd för att undvika alltför många avstavningar, vilket underlättar läsbarheten. Det ger ett ledigt intryck och används i tidskrifter, annonser mm. Högerställd jämn högerkant och ojämn vänsterkant. Skapar dålig läsbarhet då det försvårar för läsaren att hitta tillbaka till nästa rads början. Förekommer inte så ofta men kan användas till bildtexter som är placerade till vänster om bilden och där man vill ha en jämn kant mot bilden. Men kan även förekomma där man vill uppnå en speciell typografisk effekt. Centrerad ett symmetriskt arrangemang där texten förhåller sig till en gemensam mittaxel (lika stor bredd på båda sidor om mittaxeln för varje rad). Används försiktigt till korta texter: bokomslag, menyer, inbjudningskort mm. Marginaljusterad Jämn höger- och vänsterkant. Ger ett varierande avstånd mellan orden, särskilt om satsbredden är kort. Kan ge så kallade kanaler som leder ögat på villovägar då de vita ytorna som bildas bryter av känslan av att raderna flyter på som på en räls. Används i böcker, tidningar, broschyrer, kataloger etc. Styckesindelning Nytt stycke kan man markera genom att göra ett indrag, detta görs dock inte efter en rubrik. Man kan även använda sig av en anfang för att markera början av en text. En anfang är en begynnelse bokstav som skiljer sig från den löpande texten genom storlek och/eller stil. I vissa texter gör man ett mellanrum mellan styckena för att markera dem. Det kan fungera i en kompakt faktatext för att läsaren lättare ska kunna orientera sig i textmassan. Det görs även på webbplatser för att inte texten skall upplevas för ogenomtränglig, särskilt som vi förhåller oss till texter på webben på ett mer flyktigt sätt än vi gör till en tryckt text i en bok eller tidskrift. Däremot lämpar det sig mindre bra i en löpande skönlitterär text där flyt i läsandet eftersträvas – varje mellanrum skapar ett avbrott i läsandet. Vid disponeringen av brödtext och rubriker ska man eftersträva att en rubrik som hör till ett stycke har kortare avstånd än det är mellan föregående stycke och efterföljande rubrik. Detta för att markera vad som hör till vad och att man får ett uppehåll eller andrum mellan textens delar. Enskilda ord och tecken För att förhöja uppmärksamheten kring olika ord eller tecken, det kan vara en fackterm eller ett nytt begrepp som presenteras i texten, så kan man markera eller förstärka detta på olika sätt. Det vanligaste sättet är att markera det med kursiv stil, det stannar upp vårt läsande utan att hindra det. Att göra orden halvfeta är ett annat sätt. Det kan dock bli lite väl kraftfullt i en skönlitterär text men effektivt i en faktabok då man lätt kan identifiera olika begrepp som markerats. Att använda kapitäler ger ett elegant och lågmält intryck. I en faktatext används ibland fetare stil för fackuttryck eller andra viktiga begrepp som ett sätt att hjälpa läsaren att hitta det som man söker i texten. |